Jag har funderat länge på hur jag ska skriva det här inlägget på ett sätt som känns rätt för mig. Det är inte helt enkelt. Att “gå ut” med att man är gravid – det är ju såklart något sjukt fint och häftigt.
Men just den här typen av “jag är gravid”-inlägg kunde för några månader sen kännas som ett slag i magen för mig. Det blev en hård och brutal påminnelse om hur orättvist livet är och slet upp sorgen jag varje dag bar i bröstet.
Så om du just nu känner den där känslan. Den där fula och jobbiga känslan: varför du och inte jag? Då vill jag säga till just dig: det är ok. Jag vet precis.
Det händer när det händer…
Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och bli förälder. Det är något jag på ett sätt längtat efter och drömt om sen jag var ett barn själv. Jag har alltid “fattat” barn, haft lätt för att umgås med dem, varit intresserad av barns utveckling, pedagogik och hela grejen.
När jag var yngre tänkte jag att jag skulle vara en person som fick barn tidigt i livet och att jag skulle ha många barn.
Sen blir ju livet sällan som man tänkt.
Men för ungefär tre år sen så kickade någonting igång ordentligt inom mig. Jag trodde aldrig på den biologiska klockan förrän den började slå som en trumma inom mig.
Först säger man ju “händer det så händer det” och tänker inte så mycket mer på det. Det är något lite kul och pirrigt. Lite läskigt.
Men sen… när det där som ska hända inte händer? Och månaderna går. Och åren går.
Varför är det så svårt att prata om?
Att “försöka få barn” är inte kul och pirrigt. Det är press, ångest, hopp och förtvivlan. Varje månad, varje cykel. Ägglossningstest och basaltemperaturmätning. Och den jävla mensen som ändå kommer.
Det är otroligt vanligt. Det säger statistiken. Ändå är det så otroligt svårt att prata om. Det tog lång tid innan jag kunde prata om detta med någon förutom min man. Inte för att det är pinsamt eller för att jag skäms men för att det är så otroligt privat. Det utvecklades till en sorts sorg som jag bar på, dag ut och dag in. Varje morgon när jag vaknade låg den där som ett mörkt moln över mig.
Men det är något med att man själv redan lever i den där bergodalbanan av hopp och förtvivlan och bara tanken på att andra ska veta om det och då också ha någon typ av “förväntan” kring det hela gör det bara värre.
Plus såklart alla väldigt icke-hjälpsamma kommentarer som tyvärr väldigt ofta dyker upp.
“Nämen, åh vad kul att du snart kommer vara gravid, vad spännande!”
“Jag känner ett par och när dem bara slappnade av så hände det!”
“Tänk inte så mycket på det så kommer det lösa sig!”
“Jag känner ett par som inte kunde få barn och så testade dem akupunktur/kinesiska örter/bla bla bla och DÅ gick det direkt!”
Ut ur en kris – in i en annan
Cilla som driver den fantastiskt fina podden “Jag vill ha barn” säger att leva med ofrivillig barnlöshet är att leva i kris. Och exakt så är det. En kris som bara pågår och pågår. Och som man inte vet om det någonsin kommer finnas ett slut på.
Det tar upp så mycket av ens tankekraft, ens liv och ens energi. Samtidigt som det inte syns utanpå. Det finns ingen manual för hur vi ska hantera det socialt. Det finns inga ritualer och system.
Som tur är finns det hjälp att få. Vi blev utredda och en vårdplan sattes igång. IVF-behandling.
I februari väntade jag på nästa mens för att börja planera insättning av ett av våra frysta embryon. Sen kom coronakrisen. Kliniken stängde och inga nya behandlingar eller insättningar skulle startas igång.
Men precis när hela världen gick in i den krisen så hände det. Mensen kom inte. Jag fick det där jäkla efterlängtade andra strecket på stickan. Min personliga kris löste sig.
Och medan hela världen förändras förändrades också min värld!
Väntan
Så även om den här våren varit oerhört tuff så har den också varit fantastisk. För nu vaknar jag inte längre med ett mörkt moln över huvudet. Jag vaknar glad och lugn.
Veckorna har gått. Gravidkrämpor, ja. Illamående, ja. Men varje dag tacksamheten över att vara gravid. Något jag lärt mig att man inte kan ta för givet.
Jag har inte ens varit särskilt orolig för missfall eller att något ska gå snett. Det kan hända, jag vet det. Men jag har verkligen varit så glad för varje dag jag får vara gravid.
Nu är jag i vecka 21 och halvvägs! Och jag har känt att jag ändå vill dela med mig av detta här på bloggen. För när jag var mitt i min längtan suktade jag efter att höra om andras berättelser. Så, om detta kan betyda något för en endaste längtare där ute så är det värt det.
Framtiden
Jag kommer inte skriva mer om min graviditet här på bloggen om det inte är något tydligt relaterat till teknik eller det digitala.
Och i höst, från november någon gång, kommer jag att ta föräldraledigt.
Men nu tar jag semester och efter den här våren med allt vad den inneburit känns den mer välbehövlig än någonsin.
Unlock with Patreon
