Press, borden och att inte be om ursäkt som bloggare

Det är så frestande att börja ett inlägg med att be om ursäkt. I början av min bloggkarriär, som startade 2016, känns det som att vartannat inlägg var någon typ av ursäkt. ”Förlåt för att jag inte postade igår”, ”förlåt för att jag inte gjort klart den där recensionen än”, ”förlåt att det varit lite tyst här på bloggen – jag har varit sjuk”. 

Som flitig bloggläsare själv insåg jag dock snabbt hur lite den typen av ursäkter betyder för läsaren. Oftast har man ju inte ens märkt att personen inte lagt upp något? I alla fall inte om man, som jag, följde bloggar med en RSS-läsare som serverade alla nya inlägg i ett kronologiskt flöde. Visst hade man sina favoriter och visst kunde man hoppas på ett nytt inlägg från just dem, men fanns det inget antog jag ju bara att personen i fråga hade något annat (viktigare) för sig. 

När ett inlägg sen väl dök upp ville man ju bara läsa ett bra inlägg, inte en (onödig) ursäkt. Jag läste ju bloggen helt gratis, jag kunde ju inte ha några krav på personen bakom. 

En annan sak jag snabbt lärde mig är att inte lova saker eller berätta om sådant jag funderar på att skriva eller göra längre fram. Till exempel att teasa om en recension som ska komma, eller att i ett inlägg säga att det var början på en serie. Det är som ett brev på posten då att annat kommer i vägen. 

Att skapa förväntan är att lägga onödig press på sig själv. Denna lärdom står faktiskt till och med i Bibeln (!), när Jesus i Predikaren 5:4 säger: ”Det är bättre att du inte lovar något, än att du lovar något som du sedan inte fullföljer.” (Viktig lärdom för alla föräldrar också, visst?). Eller som killarna i podden Hard fork formulerade det, angående techbolag som pratar om kommande funktioner och produkter: ”Ship it, or zip it” – alltså lansera eller håll tyst. 

Min ambition med Teknifik är att i optimala förhållanden publicera ett inlägg i veckan. Men just nu befinner jag mig långt ifrån optimala förhållanden. Så det känns ändå okej med mig. Men pressen bubblar upp ibland ändå. 

Som innehållsskapare får man lära sig att det viktigaste för överlevnad är att publicera regelbundet och konsekvent. Även om du under ett skov av inspiration och energi skulle kunna trycka ut fem inlägg i veckan är det bättre att ha en regelbunden, konsekvent takt som du orkar upprätthålla år efter år. Det är oftast det som skiljer de som ”lyckas” från de som inte gör det: att bara hålla ut och fortsätta.  

Ett enkelt råd att ge, men desto svårare att leva upp till. För alla är vi inte disciplinerade arbetshästar som likt Haruki Murakami vaknar klockan 04 och sätter oss och skriver i några timmar varje dag. Jag har alltid varit styrd av min intuition, inspiration och motivation. Jag lyckas ju uppnå saker ändå, så jag har accepterat att det är så jag funkar. I alla fall när det gäller mitt mer fria, kreativa liv som Teknifik hör till. 

På Instagram belönas den som publicerar ofta, i alla olika format. Reels, karusellinlägg, stories, kanaler. Ju mer du är villig att dela med dig av från ditt liv, ju öppnare du är, ju mer aktiv, ju mer tid du lägger ned, ju mer du förfinar ditt hantverk – desto mer kommer du belönas av algoritmerna som styr hur ditt innehålls rekommenderas och sprids i flödena.

Allra mest kommer du belönas om du är på tårna och följer Instagrams senaste rekommendationer. Meta tjänar miljarders miljarder på annonser som visas i anslutning till innehåll jag och andra med mig skapar. Vi får 0,0 kronor av det från Meta. Så den enda ”belöning” vi strävar efter är exponeringar, visningar, följare. Som förhoppningsvis ska leda till uppmärksamhet från företag och möjlighet att tjäna pengar genom reklamsamarbeten eller jobbuppdrag. 

Det är en evigt pågående innehållsmaskin som slukar det du skapar och kanske ger något tillbaka, kanske inte. Det kan vara kul! Eller effektivt om du har ett budskap du vill nå ut med. Men det kan också vara kreativt och känslomässigt dränerande att försöka hänga med i Meta-plattformarnas krav på förnyelse och att ge av dig själv. Det finns ett uttryck som är ”creator burnout” av en anledning. Det är lätt att pressa sig till gränsen – och för vad?

Missförstå mig rätt, att ha en plattform är ett privilegium. Men det är också ett jobb. Och om det jobbet inte ska betala sig i form av kronor och ören behöver det ju ”löna sig” på något annat sätt. Genom kreativ tillfredsställelse, glädje, socialt utbyte, community – ni fattar. Det ska ju vara lustfyllt! Så därför publicerar jag väldigt lite på Instagram just nu, för det känns oftast mer som ett ”borde” än som något kul.

För att dämpa den där rösten som säger ”borde” påminner jag mig själv om att jag gjort exakt vad jag kunnat, velat och förmått utifrån mina nuvarande förutsättningar. De senaste fem åren har jag övat på att lyssna inåt och inte köra över mina egna känslor och min kropps signaler. Det är något positivt. Fler kreatörer och influencers skulle nog må bra av att göra samma sak, tror jag.

Jag har också lärt mig att prioritera hårdare. Jag har begränsat med tid, kreativ energi och mentalt utrymme för att skriva, skapa och tänka. Därför behöver jag välja var jag lägger den. Den här våren har jag lagt den på framför allt två saker:

• Den nya tech-startupen Femma som jag är medgrundare för! Läs mer här och här. Nyfiken? Prenumera på Femmas nyhetsbrev för att hålla dig uppdaterad, vi har precis slutfört en crowdfunding för att kunna färdigställa vår prototyp!
• Betalda uppdrag: jag har bland annat skrivit en ny guide för Ny teknik, föreläst på Köpings bibliotek samt hållit en workshop om sociala medier för Pite science parks startup-program. 

Jag längtar verkligen efter en tid när jag ska ha lite mer utrymme för att skriva och skapa för Teknifik.. Det finns flera idéer på inlägg jag vill skriva som jag både researchat och gjort disposition för. Men jag är i min ”motherhood season” och jag omfamnar det. Tids nog kommer jag kunna skriva mer igen. Och jag längtar. Jag är mer osäker på Instagrams och min framtid, ärligt talat!? Men har så fina relationer på Stories och DM att jag har svårt att släppa det helt. Vi får se.

Men jag vet av erfarenhet att ju längre uppehåll jag tar från att skriva här, desto större blir tröskeln för att skicka ut igen. Det är samma sak varje gång. Den enda lösningen är att komma tillbaka på hästen, kasta sig ut, ta steget, trycka på knappen och sen är det jobbigaste över. 

Och så fort jag tagit klivet kommer skrivivern över mig och det känns kul och lustfyllt igen. 

Tusen tack till dig som prenumererar, ni är närmare 1000 personer nu och det värmer verkligen djupt inne i kreatörs-själen att veta att ni finns där. Ni som aktivt valt att ta del av det jag skriver, och att ni kommer få det till er inkorg oavsett om nästa inlägg kommer om en vecka, månad eller ännu längre. 💌 Utan algoritmer eller amerikanska tech-bolag som mellanhand. 💪

Vi hörs igen snart!

/Elin