Betraktar vi livet genom mobilens kamera?

Om du inte delar något på sociala medier – har det då verkligen hänt?

Det känns som vår tids stora kliché att vi inte kan göra någonting utan att fota och dela det på sociala medier. Såklart finns det gott om människor som inte delar något på sociala medier, särskilt sen intresset för att dela till flödet på Facebook och Instagram som privatperson svalnat på senare år.

Men när man besöker ett museum, ett landmärke, en kunglig parad eller en stor konsert är det omöjligt att missa alla mobilkameror som riktas mot objekten i fråga för att fota, filma och fånga upplevelsen. Ofta med slutmålet att dela på sociala medier.

Jag har själv upplevt det många gånger, den där känslan av att man missar något om man inte lyckas fånga det med mobilens kamera. Ens barns första steg, en vacker solnedgång eller att man besökt Eiffeltornet.

Jag minns för några år sedan när jag var på Musee D’Orsay i Paris och noterade hur många såg mer ut att vara på någon sorts konst-orientering än på museum. De gick från rum till rum och snabbt bara fotade tavlorna, en efter en, med sina mobiler och skyndade vidare. Som att varje konstverk bara skulle checkas av, inget annat.

Det var tydligt att upplevelsen och syftet för dem med att besöka museet var något helt annat än att verkligen uppleva konstverken i sig. Med vad är det man upplever när man ser en tavla genom sin mobilskärm och sen har en ganska skev och dålig digital bild av den på sin bildrulle?

En mobilbild på ett känt konstverk har inget som helst värde för någon. Om man vill ha en kopia av bilden kan man köpa en affisch eller ett vykort, eller titta på en professionellt tagen bild på nätet. För andra är det inte heller något värde att se en halvdålig bild av ett känt konstverk och det kommer inte ge särskilt mycket likes på sociala medier.

Att fota något med mobilen blir snarare ett sätt att försöka att stanna tiden. Att säga ”jag var här, jag var här, jag var här”. En förhoppning om att skapa minnen att uppskatta senare.

Redan när jag var liten och köpte min första egna kamera lärde min pappa mig att fina vyer och fina landskap är härliga att uppleva, men som bilder är de ofta rätt tråkiga minnen från en resa. Tipset var att alltid sätta en person i bilden också, för det är det som kommer göra det kul och värdefullt att titta på den i efterhand.

Självklart kan man med en bra kamera ta fina landskapsbilder. Men för de allra flesta är en halvdålig mobilbild av en redan väldokumenterad vy inget vidare minne. Till och med professionella fotografer kan få kämpa med att skapa något som känns spännande och unikt av något som redan fotats tusen gånger.

Ändå är det uppenbart att vi allt som oftast ändå inte kan låta bli att försöka fånga den där solnedgången, den där vackra vyn, det där konstverket, den där live-konserten (långt ifrån, skakigt och med dåligt ljud).

Jag var här, jag var här, jag var här.

Som att ett tillfälle skulle vara bortkastat om vi inte fångat det på bild eller video.

Men saken är den: det är ju i vårt eget minne det verkligt värdefulla sparas.

Missförstå mig rätt: jag älskar att fota och filma för att minnas. Jag sitter ofta och scrollar tillbaka i min bildrulle och tittar på mitt barns tre år i livet, saker man gjort genom åren, resor, tid med familjen. Vi har en Google Nest Hub som konstant snurrar på ett bildspel med våra finaste minnen och jag älskar det.

Men: det räcker oftast med 1-2 fina bilder från en resa eller händelse för att ha som minne.

Många situationer kanske ändå är mer värda att uppleva och ta vara på i nuet än att försöka fånga? När du fotar så skiftar ditt fokus från att vara i nuet till att försöka bevara situationen. Du börjar tänka mer på vad som ska hända efter än att vara med.

I en studie publicerad i Journal of Consumer Research 2018 menar forskare att fotograferande med intention att dela kan bidra till att du faktiskt inte uppskattar ögonblicket lika mycket. För du börjar granska det med en annan blick.

Om de där konst-orienterarna på Musee D’Orsay verkligen ville uppleva den makalösa konsten borde de ju stannat upp, tittat noga, satt sig på en bänk i några minuter och tagit in, låtit konsten uppfylla dom och påverka dom. Känna alla känslor.

Det tänker jag iallafall är själva värdet av att gå på konstmuseum. Och det är de där känslorna och upplevelserna du kommer bära med dig genom livet.

En serie värdelösa bilder på alla tavlor på museet kommer du ha väldigt lite glädje av. Du kommer antagligen aldrig titta på dem igen för de kommer inte betyda något för dig, de kommer inte säga dig något.

En artikel publicerad i Psychological Science baserad på två studier av museebesökare som fotograferar på museum pekar på att man faktiskt minns upplevelsen sämre av att försöka fånga allt på bild, just för att man inte använder alla sina sinnen för att fånga upplevelsen i sitt eget minne. Så detta beteende kan alltså ge direkt motsatt effekt till det vi försöker uppnå.

När jag började jobba mer aktivt med Teknifik, och började fota och filma mig själv mycket mer, kände jag hur jag började tänka på saker som hände i mitt liv som ”content”. Även fast jag aldrig fokuserat på att dela min vardag så kunde ändå ett tillfälle när något speciellt hände kännas ”bortkastat” om jag inte passade på att göra något av det till sociala medier.

Det var då jag myntade ett uttryck: att vaska likesen.

Ordet vaska kommer från ett fenomen från samhällets gräddhylla där en person beställer in flera flaskor champagne och ber bartendern hälla ut x antal bara för att visa att man har råd. (Något som inte är särskilt vanligt förekommande, men som ändå blivit ett begrepp).

För mig började det med att jag fotade eller filmade något som egentligen hade kunnat dra hem massa likes på sociala medier, oavsett om det var på Teknifik eller privat, men sen så la jag helt enkelt inte upp det. Jag behöll minnet för mig själv och struntade i liksen.

Genom att använda begreppet vaska så kopplade jag det till en sorts lyx – för faktiskt var det precis så det kändes. Att inte dela ett content som hade kunnat få uppmärksamhet kändes som ett privilegie. Jag behöver inte den där bekräftelsen. Jag behöver inte den där lilla kicken. Det blev som en liten sorts self care att bara var nöjd, här och nu. Mindfullness nästan! 🧘

Det blev också en övning i att känna att ett tillfälle faktiskt räckte att uppleva precis som det var. Det behövde inte delas för att ha ett värde. I förlängningen hjälpte det mig att träna bort den där nästan tvångsmässiga känslan av att man ”borde” ta fram mobilen och fota och filma i alla situationer.

Jag började ”unna mig” att inte ta en enda bild av den där fina solnedgången, den oerhört mysiga middagen på restaurangen, den där gången när min dotter var oemotståndligt söt. Istället fokuserade jag aktivt på att vara i den stunden. Insupa den totalt. Pränta in den i mitt minne precis som jag upplevde den. (För er som kollat på Vänner: ta en ”mental picture” 😂).

Och här kommer vi till ytterligare en aspekt: ibland blir minnen bättre av att de inte är dokumenterade.

Den där konsertvideon kanske mest påminner dig om att ljudet egentligen var ganska kasst och att du i själva verket stod väldigt långt bak. Men om man bara minns kan man istället förfina och romantisera minnet i efterhand, då är det känslan du minns.

Många fina stunder behöver jag inte nödvändigtvis minnas med fotografisk skärpa, för jag minns hur fint det kändes. Det lägger sig som en ljus, luddig och suddig boll någonstans i mitt inre. Det räcker!

Och allting behöver verkligen inte läggas ut på sociala medier för att betraktas och bedömas utifrån.

Jag försöker inte säga att vi aldrig ska fota minnen. Som sagt, att ha foton och videos från livets fina ögonblick är otroligt värdefullt. Tricket är att inte låta rädslan att missa att dokumentera något viktigt göra att vi faktiskt missar det viktiga.

I studien om museibesökarna kunde man se att de som fick i uppgift att gå närmare och fotografera en särskild detalj av ett konstverk faktiskt mindes det bättre än de som inte fotograferade alls.

Det vill säga, vi kan använda våra mobilkameror som ett hjälpmedel för att komma närmare nuet, att leta efter de små detaljerna eller ett särskilt ögonblick. Men det kräver att vi stannar upp och tar in.

Jag tänker till exempel på huvudpersonen i den superfina filmen Perfect Days av Wim Wenders, som varje dag äter sin lunch i en liten park och tittar upp på träden och vinden som susar i löven. Han sitter där och njuter. Och varje dag letar han efter en särskild vinkel eller detalj som han fångar med kameran han har i sin ficka. En enda bild tar han, varje dag. Han framkallar filmen, går igenom och väljer ut de bästa bilderna, arkiverar noggrant i en låda och så är ritualen avslutad. Bilden i sig är inte det viktiga, det är stunden och upplevelsen som den representerar.

Så mycket av det vi gör med våra mobiler bygger på slentrianmässigt beteende. Det finns mycket att vinna på ett mer medvetet och aktivt sätt att använda denna magiska teknik vi bär i våra fickor. Något jag skrivit om förut.

Det finns situationer där en bild eller video kan förhöja ett minne och ge oss något att spara för livet. Men det finns många situationer där mobilens kamera stjälper mer än den hjälper. Tricket är att öva på att hitta och känna skillnaden.

Vad tänker du om ”att vaska likesen”? Vad är din relation till din mobilkamera? Dela gärna dina tankar och reflektioner genom att lämna en kommentar, eller maila mig på hello@teknifik.se 💌

Tack för att du läser och tack till dig som prenumererar. Om du gillar det jag skriver får du hemskt gärna tipsa vidare eller dela i sociala kanaler, det betyder så mycket för mig. 💖 Glöm inte att tagga mig så jag kan tacka dig!

Vi hörs igen snart!

/Elin