NFTs, krypto och influencers – mina tankar om projektet World of Alidia

De senaste dagarna har det börjat storma ganska rejält kring Vanja Wikströms kryptoprojekt World of Alidia. För er som inte vet är Vanja Wikström en influencer och entreprenör som tidigare haft högt förtroende och varit omtyckt i de influencerkretsar som jag rört mig i. Jag har inte känt henne personligen men har följt henne, framförallt för några år sedan.

Redan från start bestämde jag mig för att gå med i projektet för jag hade ju studerat krypto och NFT-branschen länge och tyckte det skulle vara intressant att följa ett svenskt projekt och kolla in den här ”världen” mer från insidan. Och eftersom jag är intresserad av influencers och nya medier kändes det extra spännande eftersom det var just Vanja Wikström som drog igång det.

Eftersom jag kanske är den enda (mig veterligen) teknikjournalisten som följt projektet från start till slut så vill jag dela mina perspektiv. Jag har haft långtgående planer på att göra en poddokumentär om hela grejen, men livet kom emellan och jag har inte haft de ekonomiska möjligheterna att jobba vidare med projektet. Och nu när andra medier börjat gräva i historien kan jag lika gärna berätta en del nu, tänker jag.

För mig handlar det inte om att dreva eller skapa dålig stämning på något sätt. Jag vill bara berätta något som jag tycker är en intressant historia. OCH jag vill ge alla som varit inblandade, som idag sitter och undrar ”vad fan vad jag med om egentligen?” en redogörelse från någon som verkligen var med och inte bara läser och gräver i det nu från utsidan.

Det här kommer bli ett långt inlägg, riktat mot de som kanske är lite särskilt intresserade. Ni andra kan med gott samvete skippa denna om ni vill!

Året var 2022 och NFT-marknaden var superhajpad

Den 13 januari 2022 publicerade Vanja ett första inlägg på sin blogg där hon berättade att hon och (framförallt) hennes man Niklas snöat in på krypto och NFTs och hade egna planer på ett projekt i den sfären.

Det var i slutet på 2021 och början av 2022 som hajpen kring NFTs var som allra störst. Kända projekt som Bored Apes Yacht Club och Cryptopunks såldes för enorma summor på digitala försäljningsplattformar och diskussionerna gick varma inom tech, finansvärlden och konstscenen kring om detta var enbart hype eller framtiden.

Och som vanligt när något verkar generera snabba pengar lockar det ju till sig alla möjliga intressenter.

Vad är NFTs egentligen?

Jag har ju tidigare påbörjat en serie om Web3, ett samlingsbegrepp för krypto, blockkedjor, NFTs och Metaverse. Läs gärna det första inlägget här om Web3 och det andra som djupdyker i krypto här. Det kommer hjälpa dig sätta det här med NFTs i kontext.

NFT står för Non-fungible token. Ett token är en värdebärande enhet på en blockkedja. Men medan det som kallas kryptotillgångar är utbytbara, alltså fungible, en Bitcoin är värd lika mycket som en annan Bitcoin, så är en Non-fungible token inte utbytbart. Det innebär att det har ett unikt värde baserat på att något är kopplat till det. Oftast en bild eller ett konstverk.

Intresse från konstnärer och kreatörer

När NFTs först kom var det framförallt en liten nischad grupp techintresserade konstnärer som utforskade möjligheter att sälja digitala verk på ett sätt som gjorde det möjligt att faktiskt verifiera vem som var den verklige ägaren av verket, och att andra som hade kopior av det inte var det. Denna verifiering gjordes med ett så kallat smart kontrakt då på en blockkedja, oftast Ethereum men det finns massor av andra också.

Det här intresserade konstnärer som kände sig frustrerade över att deras verk kunde kopieras och användas utan deras kännedom eller godkännande. Det adresserade även problemet för konstnärer att om de säljer ett verk och det senare ökar i pris så får de inte del av den värdeökningen. Men i ett smart kontrakt kan konstnären, när den ”lägger ut” verket på en blockkedja (kallat ”minta”) skriva in att hen ska få kickback/royalities på alla framtida köp. Så om konstverket ökar i pris kommer det kunna generera framtida intäkter.

Detta lyftes även som en viktig del för ”the creator economy”, alltså den ekonomi vi till viss del kan sägas leva i idag, där innehållsskapare på internet är en stor bärande kraft för många storbolags affärsidéer (t.ex. Meta, Google, Tiktok osv). Drömmen om Web3, med NFTs och smarta kontrakt, var att skapa ett decentraliserat internet där kreatörerna och innehållsskaparna skulle få mer av pengarna, och mindre skulle gå till stora techbolag och plattformar.

Husslande ”crypto bros” gör entré på NFT-marknaden

De här första försäljningarna av enstaka verk från oftast redan etablerade konstnärer blev ju inte någon stor pengamaskin direkt. Och det var fortfarande de mest insatta som engagerade sig. Men de som redan var inne i kryptovärlden och höll på med olika coins och försökte trissa upp värdet genom hype och aggressiva marknadsföringstekniker såg en möjlighet här.

Med NFTs kunde man skapa något lite mer påtagligt och kommersiellt som kan tilltala en bredare grupp människor. Om man istället för att köpa ”coins”, som bara är siffror i olika (rätt komplicerade) tekniska system så kunde man köpa ”konstverk”. Men för att verkligen kunna tjäna stora pengar snabbt krävs volymer.

Det fanns då redan en liten typ av digital konstform som handlade om att med digital hjälp rendera en stor mängd unika konstverk, som alla bygger på samma byggstenar men där själva hopsättningen är randomiserad. Det gjorde att man snabbt och billigt kunde skapa tusentals unika konstverk att sen sälja som NFTs.

Så föddes det som kallades PFP-projekt. PFP står för Profile Pics.

Den typ av konstverk man köpte i sådana här projekt var alltså små profilbilder inom en viss serie. Bored Apes och Cryptopunks är de två mest kända men det finns massor. Att det är profilbilder är ju smart eftersom det uppmuntrade skapande av community och identitetsbyggande kring de olika projekten. På Twitter, där merparten av de engagerade i NFTs hängde blev en profilbild från ”rätt” projekt en statussymbol som visade vilken grupp du tillhörde och om det var en högt värderad NFT visade det även att du var framgångsrik och potentiellt förmögen.

De nya PFP-projekten, inspirerat av Bored Apes, handlade inte bara om att ha ”rätt” profilbild utan att ägande av en NFT från ett visst projekt också gav förmåner (utilities på engelska). Ägde du en Bored Ape så blev det medlemskortet för att komma in på hemliga fester, gnugga axlar med kändisar, få exklusiva produkter och så vidare.

Ytterligare en ”fördel” med att skapa PFP-projekt var att man fick köparen att betala omkostnaderna. För alla transaktioner som görs på en blockkedja innebär en avgift, som fluktuerar beroende på hur högt trycket är på den blockkedjan i stunden. Att som skapare ”minta”, alltså skapa NFTn på blockkedjan, 10 000 unika NFTer innebär en STOR investering utifrån alla avgifter man behöver betala. Men med PFP-projekt så fick man istället köparen, investeraren, att betala avgiften för att minta sin NFT.

Den här tiden runt 2021 var ju många fortfarande under lockdown och hela världen var lite upp och ned i och med pandemin, så det är ju en stor del i varför så många hade tid att lägga all sin vakna tid på att hänga i olika Discord-servrar (chatforum) och på Twitter. Många oroade sig också för sin ekonomi, vilket skapade bra incitament för den som ville försöka sälja in en ”snabb och bra investering”.

Så byggdes PFP-projekt för att snabbt generera stora summor pengar

Så det började skapas MASSOR av sådana här PFP-projekt där tillvägagångssättet lärdes ut av diverse ”framgångsrika” kryptokillar på Youtube, i betalprogram och andra ställen. Det allra viktigaste var att bygga upp en riktigt febrig hype kring potentialen med projektet.

Detta gjordes på olika sätt. Men en viktig pusselbit var entusiasmerande grundare, gärna med erfarenhet och renommé från tidigare projekt och egna ”högprofilerade” NFTs i kryptoplånboken.

Därefter skulle man ha en riktigt lockande ”roadmap”, en sorts vision och framtidsplan för projektet som visade vad alla medlemmar skulle få och vilka milstolpar man siktade mot.

Viktigt för att ett projekt skulle bli framgångsrikt var att:

1. Få tillräckligt många intresserade innan mint, alltså innan konstverken ens skapats. Detta gjordes genom aggressiv marknadsföring, användning av NFT-influencers, kändisar, tävlingar och genom att skapa FOMO.
2. Få in intressenterna på sin Discord-server, ett forum där man kan fortsätta skapa hype och engagemang.
3. Få in intressenterna på olika ”listor” (goldlist, whitelist) osv, med begränsade platser. Dessa fick oftast förtur på mint. Ett sätt att skapa FOMO alltså.
4. Ett vanligt sätt att få skriva upp sig på Whitelist var att levla på forumet, vilket oftast bara innebar att skriva så mycket som möjligt. När du nådde en viss level fick du skriva upp dig på listan.
5. Sälja slut på ”mint”-dagen. Att alla 10 000 PFPs mintades på blockkedjan, det är en förutsättning för att skapa efterfrågan och driva upp värdet.
6. Driva upp värdet genom mer hype och marknadsföring så att de som investerat kan sälja sina NFTs med vinst och skaparna kan tjäna pengar genom sin royalty på alla framtida köp.

Det var inte ovanligt att ett projekt som mintade kunde tjäna in miljontals kronor (i kryptovalutor) på bara en dag.

Lotteri, crowdfunding, samlarkort och medlemsklubb i ett

Tjusningen med PFP-projekt är att man inte vet vilken bild man kommer få på förhand. Konstverken skapas (eller genereras) slumpmässigt utifrån en uppsättning egenskaper (tänk hårfärg, hudfärg, accessoarer, effekter). Först mintar man, sen efter ett tag kommer en ”reveal” där man får se vad man fick.

Olika attribut kommer vara olika värdefulla, utifrån hur ovanliga eller eftertraktade de är. Dessutom kan skaparna slänga in unika bilder i mixen, så kallade 1/1 som det bara finns en av, dessa kan då ha ännu högre värde. Skaparna kan också bestämma att vissa attribut ska ge särskilda förmåner, t.ex. gåvor.

Det här gör att PFP-bilderna blir både som samlarkort och ett lotteri. Och ju fler du mintar, desto större chans att få en verkligt värdefull! HYPE HYPE!

Dessutom blir det ju en typ av crowdfunding. Och många projekt har använt PFP-NFTs just så, som ett sätt att samla ihop ett kapital för att anordna fester, evenemang eller ge till välgörenhet.

Scams och mera scams

Mååååånga sådana här projekt var scams, även kallat rug pulls. De gjorde bara de första 5 stegen i listan ovan, sen när de fått alla pengarna växlade grundarna ut dem till verkliga pengar, tog pengarna och fösvann. Alla som ”investerat” satt då kvar med sina profilbilder, utan några utilities att vänta. Värdet på dessa projekt dog omgående och NFTerna blev värdelösa.

Det finns hela sidor och Twitter-konton enbart dedikerade till att utvärdera ”scamrisken” hos nya projekt. Och även projekt som kunde verka legitima till en början kunde sluta som någon form av scam i slutänden ändå. Enkla pengar, tekniskt krångligt för den vanlige människan att förstå, oreglerat och i en skuggvärld – riktigt bra mylla för de som gärna tjänar en hacka.

Men vissa projekt gjorde vad de hade lovat. Och det var sådana projekt som Vanja Wikström och hennes man Niklas inspirerades av. Till exempel brukar de nämna World of Women, ett PFP-projekt som fick mycket uppmärksamhet just för att det handlade om att lyfta kvinnor i en annars väldigt mansdominerad värld.

World of Alidia – ett svenskt PFP-projekt som skulle göra allting lite bättre

När Vanja och Niklas lanserade sin idé om World of Alidia var den här grejen fortfarande extremt ny, och på toppen av en uppblåst hype som de flesta var överens om inte skulle hålla i sig. Det fanns inte någon lång historia att se tillbaka på. Men kollade man på krypto i stort visste man ju förstås att det är en volatil och riskfylld värld.

Samtidigt fanns det förstås evangelister som sa att ”detta är framtiden!”. De som menade att den som tar chansen att investera tidigt kommer få mycket tillbaka (se bara på de som köpte Bitcoin tidigt!). Förespråkare för Web3 och NFTs drömde om en framtid där allting från kläder till husköp skulle läggas på blockkedjan. Och där värdet bara skulle öka och öka.

Vanja Wikström och Niklas är inga duvungar i sammanhanget. De har sett möjligheter med att vara tidigt ute på digitala trender tidigare. Vanja har ju drivit en framgångsrik e-shop för mammakläder, varit framgångsrik influencer och bloggare under många år och Vanja och Niklas startade också Babyloonz, som var tidigt ute på svenska youtube med musik och enkla animerade videos för barn, något som blev väldigt lukrativt.

Så jag har verkligen inte svårt att se hur de såg alla dessa projekt som lanserades och exploderade och tänkte hur de skulle kunna göra samma sak – fast bättre!

Själva konsten i NFT-projekt brukar t.ex. oftast inte vara supersnygg. Så Vanja och Niklas anlitade en duktig och populär illustratör och konstnär att skapa konstverkens beståndsdelar. Vissa NFT-projekt (särskilt de som riktade sig till kvinnor) använde världsbygge och storytelling för sitt projekt, så Vanja och Niklas byggde ett litet universum runt the World of Alidia och dess invånare.

De satsade också på en riktigt ambitiös och lockande ”roadmap”. Där den stora grejen var ett fysiskt space, en hub, som skulle funka som co-working, yogastudio, eventplats och mycket mer – i centrala Stockholm.

Vanja skrev entusiastiskt på sin blogg och Instagram om alla planer och samarbeten hon och Niklas jobbade på. Detta var deras livsprojekt, deras stora dröm och de skulle göra allt för att det skulle funka. Hon skrev även ofta att hon och Niklas satsat hela sitt kapital på detta och att de, som erfarna entreprenörer, var övertygade om att de skulle lyckas så mycket bättre än många andra. De satsade på att bli det största NFT projektet i Scandinavien och ett av de största i världen!

Varför jag gick med i projektet och communityt innan mint

Jag har ju följt utvecklingen inom krypto under många år som teknikbloggare. Dock är jag väldigt skeptiskt lagd och inte intresserad av högriskaffärer, så det har inte lockat mig att faktiskt investera i krypto. Däremot så lär man sig ju mer om man faktiskt går in i det lite mer. Så när jag läste om Vanja och Niklas projekt tyckte jag att det var ett perfekt experiment för att testa och se det här fenomenet från insidan i en relativt trygg kontext.

Så jag gick med i Discord-servern när Vanja lanserade projektet med buller och bång den 10 mars 2022. Vid det här laget handlade det alltså om att skapa uppmärksamhet kring projektet och att så många intressenter som möjligt skulle komma in i Discord-servern för att skapa community, levla för att komma på förköpslistan och bygga upp hypen och peppen inför mint (som skulle ske längre fram under våren).

NFTerna uppskattades då att de skulle kosta 3000 kr styck och det höga priset motiverades med att man skulle få livslång tillgång till WoA Hub i Stockholm, vilket ju annars skulle kunna kosta uppåt 5000 kr i månaden. Man skulle även få massor av gåvor, workshops, events, konserter och mycket mer.

Discorden blommande under de första månaderna

Det allra finaste med det här projektet, som inte kostade något och som egentligen inte var så mycket Vanjas och Niklas förtjänst, var stämningen som uppstod i Discorden under de första månaderna.

Massor av kvinnor, följare till Vanja, kom in och började snacka med varandra om allt från dagliga bestyr, trädgård, familjeliv till drömmar, framtid och livets svårigheter. Ganska klassiskt hur det kan bli i typ början på ett projekt, en honeymoon-tid, när allting bara är härligt. Alla är lite höga på nya sociala kontakter och eftersom man gärna ville levla upp så fanns incitament för att vara väldigt aktiv och chatta mycket.

Några av de mest engagerade medlemmarna anlitades sedan av Vanja och Niklas som moderatorer i forumet och de lyfte verkligen den plattformen sååå mycket. De hittade på aktiviteter som tävlingar, bokklubb, kreativa workshops, gemensam träning och mycket mer.

Detta var ju efterdyningarna av pandemin, många jobbade fortfarande hemifrån och därför hade man ju en del tid och möjlighet att vara aktiv online.

Några saker jag reagerade på

Som kommunikatör och medievetare reagerade jag på hur Vanja och Niklas uppmuntrade att vi skulle använda oss av ”NFT-jargong” inne i forumet, som att skriva GM (för god morgon) varje morgon och GN (för godnatt) varje kväll. Något som använts på Twitter som ett sätt att visa vilka som är ”inne” i NFT-världen (och vilka som inte är det). Det fanns också massor av mer jargong och förkortningar.

Jag vägrade kategoriskt att skriva GM för jag tyckte det var ett smått sekteristiskt sätt att försöka skapa community via språket. Dessutom är jag ju erfaren inom forum där kvinnor försöker bygga fristäder inom mansdominerade områden. Och sättet att göra det är INTE att anamma strukturerna och språkbruket som används i de mansdominerade projekten. Istället är det bättre att försöka tänka annorlunda: hur vill vi ha det? Vilka värderingar är viktiga för oss? Hur kan vi göra saker helt annorlunda?

Det här var något jag försökte uppmuntra så mycket jag kunde men jag upplevde att Vanja och Niklas var väldigt fokuserade på att ”så här göra man” i NFT-världen (det vill säga, de senaste 5 minuterna som denna värld har funnits).

I min bok var det inte någon positiv signal för ett projekt som ville ”förändra normer” och introducera kvinnor till Web3.

Och på tal om det…

En annan sak jag var kritisk till, och även lyfte i flera sammanhang, var att man har stort ansvar när man ska ”locka in” rookies i kryptovärlden. För det är SÅ mycket scams. Du hinner knappt gå en meter innan olika bots och phisingkonton försöker lura av dig nycklarna till din kryptoplånbok.

Detta är också anledningen till varför jag aldrig skrev om projektet i Teknifiks kanaler eller på något sätt uppmuntrade någon annan att gå med. Jag ansåg helt enkelt inte att det var ansvarsfullt.

Det som talade för projektet

Vanja och Niklas pratade om hubben i Stockholm som att de i princip bara valde utifrån olika lokaler. De sa ju också att de hade investerat eget kapital i projektet. Eftersom de är erfarna entreprenörer antog iallafall jag att de hade en affärsplan som inte enbart byggde på intäkter från NFTerna. Jag menar, det finns ju gott om människor som skapar co-woringspaces och eventlokaler helt utan att blanda in blockkedjor.

De personer som kom in Discorden och projektet var också härliga, genuina människor som jag gärna skulle hänga med IRL liksom, vilket också talade för projektet. Det FANNS något liksom, inte bara luft, guld och gröna skogar. Vi fanns, vi som var där och pratade med varandra. Vi var inte NFT-intresserade (som kanske var fallet i andra NFT-projekt), vi var bara nyfikna och tyckte det var kul att kolla in något nytt och hitta ett nytt socialt sammanhang.

Jag tror också många lockades av att få en annan typ av ”närhet” till Vanja, en influencer många hade följt i många år.

Kryptorkrasch, mint och besvikelse

Under den där våren började det bli tydligt att NFT-bubblan hade spruckit. Hypen började dö ut. Många 10 000 PFP-projekt som mintade gick lååångsamt. De bytte strategier, de skar ned på antalet NFTs i kollektionerna och ändrade sina roadmaps.

Men World of Alidia höll fast vid att vi är annorlunda! Vi kommer lyckas! Vi är på en ny marknad (den Skandinaviska) och ligger bara lite efter den amerikanska, snart kommer boomen här. Det var ärligt talat inte många av oss som trodde på detta, men vi hade ju trevligt tillsammans så det fanns fortfarande pepp i projektet.

En annan sak var att det var vääääldigt svårt att vara kritisk. Det finns ett uttryck inom NFTs och krypto som är att sprida FUD (fear, uncertainty and doubt). Det anses väldigt dåligt, eftersom det riskerar att sänka hela projektet (som ju bygger på pepp och hype) och på så vis förstöra chanserna för de andra.

Vi var många som lyfte frågetecken, ställde frågor och diskuterade, så locket låg inte helt på (än). Men det var pepp och positivitet som främjades. Jag var skeptisk till mycket, och försökte uttrycka det i lite mer diskreta termer, dela länkar och sånt, men jag ville inte bli blockad eller utslängd, så jag bet mig också i tungan ibland.

Datumet för mint sköts upp och sköts upp. Många påpekade att antalet deltagare i Discorden var alldeles för få för att kunna sälja slut en kollektion på 10 000 NFTer. Priset diskuterades.

I slutet på våren skedde den stora Luna/Terra-kraschen i kryptovärlden som skakade om allting. Värdet på Ethereum, som World of Alidia skulle mintas på, skönk drastiskt. Vissa nybörjare som redan tidigt köpt på sig ETH (kryptovalutan på Ethereum) för att ha till mint hade nu plötsligt inte ens en tredjedel av vad de skulle behöva för att minta.

Här dök det nu upp att Vanja och Niklas hade flera hemliga investerare på gång till projektet, som ville köpa in sig. Så de bestämde sig för att halvera tillgången på de offentliga NFTerna til 5000 och reservera 5000 för investerare.

Priset för en WoA-NFT var satt i kryptovalutan ETH. Man justerade inte det priset för mint, så en NFT skulle nu kosta runt 1500 kr istället för 3000 kr som det skulle varit om kursen varit fortsatt hög.

I övrigt gjordes inga justeringar av planerna eller roadmappen. Minten skulle bli av. Hubben skulle bli av. Allt skulle bli super!

Mintdagen: det här kommer inte gå

Slutligen, efter många uppskjutna datum, blev minten av den 28 juni 2022. Detta var alltså dagen då man kunde köpa en World of Alidia NFT och få den ”skapad” på blockkedjan. Man fick inte se vad man hade fått än utan det skedde senare vid ”reveal”.

Jag rycktes 100% med i hypen, där Vanja och Niklas fortsatte säga att de hade alla förhoppningar att sälja slut och de uppmuntrade alla att se till att vara på listan innan mint så man fick köpa ”så många man ville”. Vanja hade i ”det här är inte ekonomisk rådgivning”-inlägg berättat att de själva brukade minta minst tre. En att ha kvar, en att sälja direkt när värdet ökade (för det gjorde det ju nästan alltid, enligt deras erfarenhet) för att tjäna in sin investering, och en extra att sälja längre fram när värdet ökat ännu mer.

Själv hade jag bestämt mig att lägga 3000 spänn från början, så nu tänkte jag att ja då kan jag väl minta två då. Jag satte klockan! Ja ni hör ju, här var jag absolut fortfarande invaggad i tanken att det här var något. Och stämningen på Discorden var febrig.

Här ska dock sägas att modsen inte alls deltog i hetsandet att köpa många, snarare tvärt om, de sa att ”alla kommer hinna köpa” och ”ni behöver inte stressa”, osv.

Och det räckte ju med en för att få tillgång till hubben osv. Men många hoppades ju på att få någon av de speciella, som skulle ge förmåner som airdrops (gratis NFTer), fysiska gåvor och mycket mer. Lotteristämningen var hög!

Men… det blev ingen supersuccé. Trots att många i Discorden köpte flera NFTer var så var det lååångt ifrån att den skulle sälja slut.

Här var ju lite av det första läget där Vanja och Niklas hade kunnat backa, tänka om och som realistiska entreprenörer utvärdera sin budget och säga: ok, vi kan inte genomföra det vi sagt, ska vi hitta på något annat kul för pengarna? Vad tycker ni? Alla såg att NFT-hypen redan var över, redan innan mint. Det fanns inga tecken på en vändning eller att Skandinavien skulle ”vakna” och plötsligt vilja hoppa på tåget.

Sista akten (även om den var långdragen)

Vanja och Niklas hade räknat på att sälja slut 10 000 NFTer på mintdagen för 3000 kr, det var den ursprungliga planen som skulle ge dem 30 miljoner kronor i kapital på ett bräde.

I slutänden lyckades de ”bara” dra in 2,3 miljoner på att minta NFTer (över tid), vilket inte är en oansenlig summa för ett nystartat företag eller en crowdfunding, men det var inte i den skala som Vanja och Niklas hoppats på.

Efter minten tog Vanja och Niklas semester för sommaren, vilket många reagerade på. Nu var ju den mest kritiska tiden att driva projektet. Istället blev det väldigt tyst.

I slutet på juli kom beskedet som de flesta hade börjat misstänka skulle komma: det skulle inte bli någon fysisk hub i Stockholm. Istället annonserades, med glada emojis och massor av PEPP och POSITIVITET, att de skulle bygga en virtuell hub i ”metaverse”.

När jag läste detta var jag bara tvungen att lyfta att: ”Hallå, någon mer än jag som är besviken?”, och det var många. Här började iallafall jag förstå att alla de här investerarna, kapitalet Vanja och Niklas hade lagt in och så vidare INTE utgjorde en verklig stabil grund för det här nya bolaget som skulle vara Vanja och Niklas livsprojekt. I själva verket verkade det istället finnas två nu ganska slutkörda entreprenörer som misslyckats med att göra snabb framgång i en ny, uppblåst marknad. När de inte lyckades med det så började peppen långsamt falna.

Originalgänget i Discorden lämnar en efter en

Nu kommer vi till en del som jag inte kan gå in på allt för mycket här, eftersom det rör sig om källor och andra personers berättelser som inte är mina att dela. Men låt oss säga så här, det blev tydligt att det trots allt snack om transparens och öppenhet mot communityt pågick MYCKET bakom kulisserna som inte nådde oss ”vanliga” medlemmar.

Särskilt tydligt blev det när många av de grundpelare som byggt communityt och fått det att blomstra lämnade Discorden en efter en. Och inte bara att de lämnade sina uppgifter utan de lämnade hela projektet, de sålde sina NFTer och gick ur Discorden helt och hållet. Här anade man ju ugglor i mossen.

Själv var jag helt urless på hela krypto och NFT-världen vid det här laget, men jag började kolla in med flera av de som lämnat och fick mer och mer bilden av att allting inte var som det verkade utåt.

På Flashback fanns också en tråd med både f.d. holders och andra intressenter, som i väldigt hårda ordalag förvisso, började gräva och undersöka förhavanden kring projektet. Eftersom allting ligger på blockkedjan, som ju är öppen, kan man spåra transaktioner och se t.ex. vilka pengar som skickats var och när.

Spiken i kistan blev väl på något sätt när det visade sig att pengarna, de 2,3 miljonerna som vi investerare crowdfundat ihop, var slut. De hade gått till marknadsföring (främst i Vanjas egna kanaler), en gåva i form av ett guldhalsband med World of Alidias logga som många tyckte var en total felsatsning, bygget av WoAs NFT-galleri i Metaverse (som fortfarande inte är klart) och så löner till Vanja, Niklas och några fler som vid olika tillfällen jobbade för projektet.

Just det, ett fysisk meetup anordnades också. Jag kunde tyvärr inte gå. Det var inte så många där och för många som jag pratat med blev det en bekräftelse på att projektet var över för deras del. (Vissa hade säkert en annan uppfattning också, så det kan nog variera!).

World of Alidia lägger ned för gott

Sedan dessa har engagemanget i Discorden långsamt dött ut, Vanja har skrivit mindre och mindre om WoA i sina kanaler och värdet på NFTerna har såklart droppat totalt i botten. Och så slutligen, när några holders fick nog och började ställa hårda frågor i Discorden bestämde Vanja och Niklas den här veckan i augusti 2023 att projektet skulle läggas ned, alla kanaler i Discorden stängdes ned och de gick ut med sin version av historien, t.ex. här i Breakit.

Mina slutgiltiga tankar

Jag tror inte att Vanja och Niklas förutsatte sig att scamma någon eller ”sticka med pengarna”. Jag tror de, precis som många andra, rycktes med i den stora kryptohypen och hoppades kunna tjäna snabba cash genom att upprepa vad de sett andra göra, men på ett bättre sätt.

Jag tror även att de grovt överdrivit sin kunskap och sina förutsättningar att lyckas med projektet och jag anser att Vanja använt sin plattform som influencer på ett oansvarigt sätt, när hon lockat sina följare att ge sig in i den här osäkra och volatila världen.

Det här med att ta ”kvinnor in i Web3”, vad betyder det ens? Jag tycker inte det är fel att utbilda, men att utbilda för att få personer att öppna plånboken är en annan sak. I det här fallet tror jag de flesta, i alla fall alla jag pratat med, nästan enkom blivit totalt avskräckta från allt vad Web3 och krypto heter. Så det kan ju knappast vara att ”ta kvinnor till Web3”. Vill man vara riktigt kritisk kan man till och med kalla det för en typ av femwashing, att försöka utmåla detta som ett feministiskt projekt när det aldrig egentligen handlade om det.

Från vad jag och flera med mig kunnat utröna verkar Vanja varken vara eller någonsin ha varit särskilt engagerad i Web3, det verkar mer ha varit Niklas grej i så fall. Och jag har inte heller där kunnat hitta några bevis för att han varit den expert som Vanja utmålad honom som.

För att vara erfarna entreprenörer verkar affärsplanen för det här projektet varit naiv på gränsen till uppe i det blå. Att börja betala ut löner till sig själva innan man ens etablerat en hållbar affärsmodell kan ju anses lite märkligt, till exempel. Affärsidén byggde på att först få in ett stort kapital under mint och att värdet sen skulle öka så nya intäkter skulle komma genom försäljning på andrahandsmarknaden. Men den ursprungliga kollektionen på 5000 sålde aldrig ens slut. Och de där investerarna såg vi aldrig röken av.

De flesta av oss som var med la inga jättestora summor på det hela, och trodde inte att vi skulle tjäna någon storkova. Och även om man ofta pratar om krypto och NFTs som pyramidspel och MLM (multi-level marketing) så var det inte någon struktur kring att man skulle värva fler för att själv tjäna mer. Förutom då att hela projektet i grunden får sitt värde av hög efterfrågan, så på så vis gjordes många försök att använda medlemmarna för marknadsföring på t.ex. Twitter, men det var aldrig särskilt framgångsrikt eftersom medlemmarna inte var aktiva på Twitter eller i NFT-världen.

Som jag ser det hade Vanja och Niklas flera tillfällen där de hade kunnat ta en annan väg och ställa saker till rätta. Genom att erkänna att de gjort en felsatsning, att de varit naiva, att deras plan gått i stöpet. De kunde ha släppt på den positiva fasaden och varit mer ärliga. De kunde ha hanterat de insamlade pengarna bättre.

Och sen har vi hela grejen med att projektet skulle skänka pengar till hjärnforskning för ME, alltså… det är en hel härva i sig som någon annan med heltidslön gärna får gräva i. Men tanken var att en procent av vinsten på andrahandsförsäljningen skulle gå till forskning. Vanja och Niklas hoppades ge ett STORT och betydande bidrag till forskningen. I slutänden skänktes hela 500 kr. Av 2,3 miljoner. Liksom… hallå. Här hade man ju, enbart för bra PR, kunnat säga att: hörni vi scrappar den här idéen som ingen här bryr sig om med Metaverse och ger de sista tusenlapparna till forskningen, vad tror ni?

Det är lätt att bli förledd av ”ny teknik” om man inte har kunskap. Och det är lätt att förleda och förvilla andra genom att säga: ”det här är bara så nytt, du förstår inte än, lita på mig!”. Men det är förrädiskt. I det här fallet har vi som investerat förlorat våra pengar, för min del ingen biggie, för andra en större biggie. Men Vanja och Niklas har förlorat mitt och andras förtroende. Det borde vara en större förlust för dem. Och något att fundera på.

Har jag ett ansvar?

Såklart känner jag en viss ångest över om just min närvaro i projektet fungerade som någon form av garant eller bekräftelse för någon annan att det var något att vara med i. Jag hoppas inte det. Jag hade som sagt från början genuint förtroende för Vanja. Samtidigt var jag skeptiskt till krypto, så jag har varit väldigt medveten som sagt genom hela processen med vad jag skrivit och lyft. Och försökt vara en ”voice of reason” för medlemmar. Men jag hade inte hela bilden. Det är nog bara Vanja och Niklas som har det.

Men om någon som investerat i WoA känner ett behov av att prata av sig eller berätta, skriv till mig på hello@teknifik.se eller på DM. 💗

För mer läsning

• Flashbacktråden om World of Alidia (varning för hårt språkbruk)
• Bloggbevakning om World of Alidia
• Woaholder-bloggen med granskning av ekonomin och fler berättelser från insidan
• Det granskande Insta-kontot @sanningenomwoa som lyfter flera relevanta frågor
• Tillägg 2023-08-25 Läs Vanja Wikströms svar på kritiken